Jaa mina vänner, ni är allt en bunt tappra själar som klickar er in här trots att jag lyser med min frånvaro. Här kommer iallafall inlägget ni väntat på. Jag är hemma, framför min dator i Sverige och det är början av november. Vistelsen i USA blev inte alls som jag tänkt mig, och jag tänker inte gå in på för mycket detajler då jag ändå vill visa respekt för min värdfamilj. 

 

Jag kände väl någonstans redan dag 1 att det inte var riktigt rätt. Jag avfärdade allting med att "det är såhär man ska känna i början" och att man SKULLE vara osäker, ha lite ont i magen osv. Något jag tror att dom flesta har! Men när känslan vägrade släppa och jag tillslut började ifrågasätta saker och fick höra hur andra hade det förstod jag att det inte riktigt var rätt.. 

Jag kände mig aldrig riktigt välkommen. Jag hade tur som hade Angelica som mötte mig på flygplatsen, för min värdfamilj valde att gå på en middag i området istället (som jag förstått så var det ingenting man var tvungen att gå på, eller som andra familjer med au pair i området gick på), ingenting speciellt inplanerat under min första helg som gjorde att vi kunde umgås allihopa etc. När dagarna tickade på hade jag fortfarande inte fått en enda fråga om vem jag var, vad jag tycker om, hur mina första dagar varit eller hur min familj är, något som sårade mig väldigt mycket.

 

Under mina första dagar får jag även reda på att familjen ska åka iväg över jul, något jag blev extremt besviken över. När jag nämnde det för andra reagerade dom starkt, o jag tror att jag kanske inte förstått vilken big deal det faktiskt är att familjen valt att åka ifrån mig under den kanske viktigaste högtiden under mitt år, utan att nämna det innan jag anlände eller frågat om jag ville med. Jag har varit såå tydlig i min application om att jag vill vara en del av familjen och få chansen att uppleva den amerikanska kulturen o alla högtider och var HELT BOMBIS på att jag hittat rätt familj. Förstå då besvikelsen. Har i efterhand fått höra att min värdmamma glädjeligen hade kunnat boka en biljett till mig med om hon förstått vilken big deal det var, men för mig handlar det inte om att hon "hade kunnat boka en biljett till mig" i efterhand - för mig handlar det om att vara INKLUDERAD och välkommen - inte en uppoffring. Att ha fritid är ju underbart - men över jul ensam i ett stort hus eller i en annan värdfamilj? I för få dagar för att kunna åka hem till Sverige med skyhöga priser? Det här var ändå en så pass big deal för mig att hade jag vetat om att familjen tänkt åka iväg över jul innan jag åkte - hade jag kanske valt en annan familj. Jag vill poängtera att det självklart inte bara är julgrejen som är grunden för mitt val - utan hela situationen. Detta blev bara liksom droppen..

 

Jag vill dock understryka att jag verkligen tyckte om jobbet! Det var underbart att vara i USA o vakna upp till 25-30 grader varje dag och få dom där få timmarna med barnen. Har absolut ingenting att klaga på när det kommer till JOBBET. Men när jobbet och hemmet är på samma ställe - och man vaknar med ångest, magkatarr o illamående varje dag måste man sätta sitt välmående först. 

Jag hade jättegärna velat försöka hitta en annan familj, men under vissa omständigheter så gick inte det tyvärr. Jag ångrar absolut inte att jag åkte! Jag fick lära mig lite mer om mig själv, och jag är ändå så otroligt stolt både över att jag åkte - men också för att jag tog tjuren vid hornen och satte mig själv i första hand o bokade en biljett hem. Och tro mig, det är ingenting jag är van vid att göra. 

 

Efter att ha flugit helt ensam typ för första gången (bortsett från gången jag flög oslo-stockholm o spydde kl 05 av nervositet.....yes thats me) hoppat på ett försenat SJ tåg (välkommen hem ba) och varit vaken i ca 30h kröp jag äntligen ner i min säng. Allt var så luddigt första dygnen o det kändes som USA bara varit en drogad dröm. Jag har varit EXTREMT jetlaggad (något jag trodde var bullshit....) men det känns trots allt jävligt gött att vara hemma igen. Mitt i en köksrenovering. I kaoset. Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men nu är det bara att resa på sig igen och ta nya tag. Förhoppningsvis sitter jag på ett nytt plan, med en ny destination snart. En livserfarenhet rikare, och med lite mer skinn på näsan! Heja mig!